Månegarm — Dödens strand tekst piosenki i tłumaczenie
Strona zawiera teksty i polskie tłumaczenie piosenki "Dödens strand", wykonawca: Månegarm.
Tekst piosenki
Smärtan tär själen, en tystnadens tår faller,
mot sorgedränkt jord, den svartaste mull.
Den tunga svärta som blindar min syn,
darrandes på knä, världen faller skata ned.
Mina händer fylls, med livets vatten,
detta varma flöde, jag går stilla hän.
Släpper mitt svaga grepp, förlöst från väven.
från de bojor, som fjättrat mig.
Vader fram i mörkret i minnenas flod,
ett ändlöst ropande efter dödens strand.
Svagt skymtar hon, vars son jag är.
djupet och mörkret, farsontes bittra moder.
Faller på knä inför, hennes sjukliga prakt.
hennes kalla barm, välkomnar mig åter…
Pain consumes the soul, a tear of silence falls, in soil drenched with sorrow,
blackest earth.
Heavy blackness blinds my sight, on trembling knees, the world slowly falls.
My hands fill with the water of life, a warm flow, I gently perish.
I release my feeble grip, delivered from the web.
From the chains that have fettered me.
I wade through the dark in the river of memories, an endless call for the
shores of death.
I dimly discern her, she whose son I am.
The abyss and the dark, the bitter mother of pestilence.
I fall down on my knees before her sickly splendour. Her cold bosom greets my return…
Tłumaczenie tekstu piosenki
Ból dręczy duszę, łzy ciszy spadają
na mroczną krainę, najciemniejszy Mull.
Ciężka czerń oślepia mój wzrok,
drży na kolanach, świat się rozpada.
Moje ręce są wypełnione wodą życia,
ten gorący strumień, wciąż tu jestem.
Uwolnij mój słaby uścisk, uwolnij się od tkania.
z kajdan, które mnie spętały.
Idąc w ciemność rzeki wspomnień, niekończący się krzyk o plaży śmierci.
Ledwo widać ją, której jestem synem.
głębia i ciemność, gorzka matka farsonte.
Padam na kolana twarzą w twarz, jej bolesny blask.
jej zimne łono znów mnie wita...
Ból pochłania duszę, łza ciszy wpada w ziemię przesiąkniętą smutkiem,
Czarna Ziemia.
Ciężka czerń oślepia mi wzrok, na drżących kolanach świat powoli spada.
Moje ręce wypełniają się wodą życia, ciepłym strumieniem, delikatnie umieram.
Puszczam moją słabą przyczepność wyniesioną z sieci.
Z łańcuchów, które mnie spętały.
Przedzieram się przez ciemność w rzece wspomnień, niekończące się wezwanie do
brzegi śmierci.
Niejasno ją rozróżniam, ona, której jestem synem.
Otchłań i ciemność, gorzka matka Maura.
Padam na kolana przed jej bolesnym splendorem, jej zimne łono spotyka się z moim powrotem...